Imorgon är det dags. Jag saknar honom enormt mycket, känns inte lika roligt att åka uppöver när han inte finns där längre. Att det är hans begravning imorgon känns mest bara ofattbart. Det blir nog lätt så när man bor en bit bort, man liksom glömmer bort det eftersom man inte haft honom i närheten på länge. Däremot kan jag komma på mig ibland att jag funderar på i vilken vecka han är i när det gäller behandlingen, om det är dags att beställa mer medicin, när det är dags för nästa läkarbesök...eller när man ska ringa och fråga om han tror att det är dags att få ner potatisen i jorden...
MENY
0