Hera - Reparvecka

Veckan före midsommar sker den årliga grundliga översynen på båda skogsmaskinerna och servicevagnen. M med sina 3 anställda plus Svärfar jobbar som flitiga bin. Putsar, fejar och fixar till. Svärmor bistår med mat och kaffe. Själv försöker jag röja upp här hemma så allt är klippt, ansat, städat och packat inför midsommartrippen som oftast bär av till Sandviken där en av mina systrar som bor. Väl där så åker vi båt ut till deras sommarstuga som ligger på en liten holme...å där njuter vi bara :-D (Länk till fjolårets midsommar)

Igår städade jag undan på gården och klippte gräs, tvättade till och med upp både åkergräsklipparen och handjagaren...idag har jag kört med grästrimmer...men framför allt påtat i mitt trädgårdsland. Det är så härligt att få röra runt i jorden, kika på de stackars små gröna grödorna som försiktigt tittar upp jorden. De har inte skötts exemplariskt av mig. Jag har inte fyllt på med täckmaterial som jag tänkt så de har haft det lite väl torrt. Första veckorna regnade det nästan ingenting och vattna ger nästan ingenting...det är bara ytan som blir blöt och det torkar snabbt upp av sol och vind. Kunde inte låta bli att gräva lite bredvid ett ställe där jag misstänkte att jag satt en potatis...och jo...snart bryter även dem ytan. Hoppas det inte kommer nån kallnatt nu! Kände iver och ville ringa pappa...får en stor klump i bröstet och tårfyllda ögon. Fy, ibland är livets gång trist.

Försöker ändå ändå tänka positivt...om bara några dagar är det 10 år sedan jag blev änka. Jag var då 27 år gammal och hade en dotter på 5 år...livet kändes slut. Sista åren hade varit jobbiga...men ingen trodde att han skulle välja den vägen ur det jobbiga. Vem vill ha mig minns jag att jag tänkte när jag hämtat mig ur chocken och den värsta sorgen. Så här 10 år senare har jag det jättebra, jag önskar dock att min förra man fanns kvar i livet...men trots att det var tungt då så har det kommit gott senare. Vad jag vill säga är att jag förr varit med om att känna hur livet tvärt stannar av...något händer som man inte vill ska hända...men att allt går vidare, livet går vidare...Om än alla förändringar känns jobbiga just nu så kommer det säkert bli jättebra. Vad jag upplever som jobbigt just nu är det här med att allt pappa hade så småning om ska delas och tas om hand. Tur är att Lillebror är klok att resonera med, hoppas han upplever mig likadan...och att förnuftet får regera och känslor hållas i schack. Tur att Lillebror liksom jag inte har så bråttom utan låter allt mogna fram.

Allt ordnar sig, det gör det alltid!
/Hera