MENY
Varför finns vi då? Vad är meningen med livet? Ja men det är ju barna säger många..jag håller nog med...men hur känner man när barnen växt upp, när de klarar sig helt själva, då man inte längre behövs som förälder....är själv i den sitsen att jag har ett barn som om inte allt för många år blir myndig...samtidigt behöver jag själv mina föräldrar fortfarande. Om det inte gäller hjälp med barnpassning så kan det vara andra frågor av typen, hur saltar man in julskinkan själv....Det är nog en viktig kugge det där i livet, att känna sig och faktiskt genuint vara behövd. Det här gäller generellt anser jag, alltså att man får känna sig behövd som t.ex. förälder men även som arbetskraft eller vän till någon. Det är ju faktiskt många som inte har barn...de har ju en mening med sitt liv de med.
Hur långt är då livet? Det vet ju ingen, en del får ett långt liv och en del hinner inte ens börja. Varje dag förändras förutsättningarna för det genom att man kanske tar en lång härlig promenad, ser en rolig film, träffar goda vänner, gläds åt barnens framsteg eller åt andra hållet...röker en cigarett, äter en gigantisk pizza, trycker i sig den sista knäcken trots att man är döless på julgodis ;) osv.
När slutar livet? Ja det vet vi tack och lov inte heller...men vad är livet? Är det att man andas och finns eller är det att man klarar av att leva livet?
Själv hoppas och tror man att man ska få ett långt och rikt liv. På ålderns sena höst när man känner sig lite trött så dör man knall och fall, poff så finns jag inte mer och behövde inte fundera så mycket på det. Det här har i alla fall jag tagit litet för givet...Som vuxen har jag nu insett att så blir det nog sällan, många får numer känna döden nära men vända tillbaka till livet genom operationer som tidigare inte var möjliga och mediciner som tidigare inte fanns. När man på detta sätt får fler dagar av sitt liv, när man liksom varit in på en sådan renovering och sedan blivit friskförklarad igen så undrar jag om man lever livet mer rikt och omsorgsfullt än tidigare...jag är tveksam, samtidigt varför skulle man det...varför skulle ens tidigare levnadssätt inte duga, det dög ju förrut...så man fortsätter nog oftast i gamla hjulspår men kanske med en inre röst som ibland påminner en om att man inte är helt odödlig...jag vet inte, har ju inte varit i den sitsen än.
När vet man att livet är på väg att sluta...vi blir ju äldre och åldras från den dagen vi föds. Alla vet vi att vi går mot döden, vi vet dock inte hur lång den vandringen blir. Vi tror dock säkert att min mormor som är över 90 har kortare väg kvar än vad jag 37 år har...men vi vet inte. Den dagen man får ett besked om att man har en mycket allvarlig sjukdom som gör att man har väldigt lite tid kvar att leva men att man under tiden får behandling som bara den nästan tar kol på en, hur tänker man då om de dagar man har kvar? Hur vill man leva dom? Vad vill man göra då? Om jag ser på min far som är till stor del i den sitsen så vill han vara hemma hos sig mycket, han vill vara med sin familj och vänner, han skulle gärna skotta snö med traktorn, ta bilen in på affären och köpa mjölk. Han vill se fotboll på tv:n, surfa på nätet en stund, läsa text-tv och ögna igenom kvällstidningen. Han vill göra det han gjorde innan han fick beskedet om sin sjukdom, vardagliga saker. Saker som är livet...så det är nog livet och meningen med livet. Så på det sättet tänker jag också leva mitt liv, genom att göra de saker som jag trivs med, uppfylla mina drömmar på mitt sätt.
Det här är mina tankar om livet just nu...och barna, de är livet och genom dem kommer jag själv och mina förfäder leva vidare.
/Hera
Maria
<3 Du har så rätt Ulrika, livet är här och nu!
1