Hera

Oväntat besök..
så kaffepannan kom fram, eller bryggaren rättare sagt men jag fick bjuda på lite gevalia i alla fall. Pinsamt nog så hade jag INGENTING att bjuda på till, det har jag aldrig. Är ingen bagare... kunde inte gärna bjuda på mackor när de precis ätit middag...

Vilka var det då?

Jo, ikväll knackade det på dörren och där stod två av mina kusiner från min fars sida. De är bröder och är uppvuxna på torpet Österås i kolonin där min far bor. Numer bor den ena i Stockholm och den andra i Lycksele, det var en jättetrevlig överaskning! Kul också att de tog sig tid att hälsa på just mig :-), de har/ska hälsa på många av våra släktingar och jag är egentligen mer jämnårig med deras barn... jag har många kusiner på min pappas sida. Nog är det minst 30 stycken....de här kusinerna har 5 syskon till sen hade jag ju ett helt gäng till av fastrar plus en farbror. Roligt var det i alla fall, önskar att vi kunde dra ihop en kusinträff igen, 1993 var det senast....

Skamligt är däremot att jag aldrig tar mig tid att  åtminstonde  hälsa på mina kusiner/andra släktingar som bor här på orten, en del bor bara några hundra meter bort....jag menar de här hade ju åkt liiiiite längre ...

Jag har ett urtjusigt kort på en del av mina fastrar, från unga år men jag vet inte om jag vågar lägga ut det... ska klura på det!  Får man lägga ut bilder hur som helst?

Ni får en bild på hästtjejjen istället, hon har en kul frisyr just nu...
                      är det inte min studiebok som skymtar där på skrivbordet...



På tal om kaffebryggare och kaffepanna och oväntat besök så ska jag berätta om när SVT var och hälsade på mig och Hästtjejjens pappa. De gjorde ett program som hette Glashuset, vi bodde i en liiiiten by, vi var de enda bofasta och temat var Ensamheten i Verksamheten och Verksamheten i Ensamheten.. ni kan ju gissa var vi bodde :-)
Hur som helst efter de intervjuat och filmat så bjöd vi in dem på kaffe, det var Harald Treutigers fru som jag aldrig minns vad hon heter + en ljudkille och en kamerakille. Den ena killen var oerhört fascinerad av att vi kokade kaffet, det hade han aldrig upplevt eller smakat. Sedan minns jag att vi hade min mammas tax hos oss och hon blev störtförälskad i ljudkillen, eller rättare sagt hans mikrofon som han hade en sån där strumpa på och micken var nästan lika stor som henne :-)

Oj vad långt det blev, nu har jag inga fler kaffehistorier!

God natt!/
Hera
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress