Hera - Tankar om livet

Full fart är det nu, flytt och allt som vi pysslar med. Det här med bloggandet har ju fått stå tillbaka ett tag...kände att jag skulle måsta "skriva ikapp" berätta allt som hänt...kom dock till insikt att, nej så ska det ju inte vara. Jag skriver ju för min egen skull för att jag tycker att det är kul. Inte för att redovisa i detalj hur min vardag ser ut. Tror inte nån skulle finna det intressant heller för den delen...

Lillbulten sover, jag har kärrat lite mer ved upp till bron idag. Jag har en svärfar som är värd guld! Vi får färdig ved staplad i kartonger, det är de jag hämtar i vedbod och tömmer i fin stapel på bron. Funderade under tiden på äldre släktingar från förr, en del finns kvar i mitt liv, en del inte. T.ex min morfar, vad skulle han tycka om min stapel? Fusk skulle han nog tycka för jag har stöd å ena sidan mot en vägg och på andra sidan en stolpe, så jag behöver inte tänka på att den skulle rinna ut i sidorna. Luftigt bakåt och framåt är det däremot, så jag måste hålla den rak...

Förra ägaren eldade små bitar som blivit över av brädor från en såg, det finns kvar av det i vedboden så det bär jag in och eldar, så att vi blir av med det. Jag har avskytt den typen av "ved", jag tycker man ska ha "riktig" ved men det slog mig att dessa snuttbitar har säkert sitt ursprung i de rakaste och ståtligaste träden i skogen. De hånflinade säkert när de fick stå kvar och de mindre krokiga träden, kanske av "fel" sort gallrades ut för att blir massaved. Sen en dag kapades de ner och förädlades till fina bräder som kanske skulle få sitta på fina hus. Dock så hamnade en del inte där, utan kapades bort för att de råkade sitta längst ut...å då hamnade de i min vedbod och hånades av mig som skyndade att elda upp dem, för att spara på de fina vedträna av björk...

Livet är hårt, även för träden :)

Sagan är härmed slut om träden men det jag ville säga är att alla är värd guld...någonstans!

Kram Hera